Katterians blogg

Jag fick en bild inskickad till fototävlingen på katterian. Och jag blev direkt förälskad i den lilla kattungen på bilden. Tack Sara för det fina fotot! Katten på bilden heter Miranda och var 1 månad gammal när bilden togs. Och jag föll pladask. Jag kan inte riktigt förklara varför jag älskar denna bild, kanske är det något med Mirandas ögon. Nu har jag iallafall bilden av Miranda som skrivbordsbakgrund på min dator, så jag kan titta på henne när jag sitter vid datorn. Här är hon, så kan ni också få njuta av denna söta kattunge.

Håll utkik på katterian framöver, så kommer det förmodligen fler bilder av Sara Gunnarsson.

Förutom undulater har vi även haft en kanin i familjen. En liten grå dvärgkanin av någon sort. Han hette Pompe och var yngste sonens egen kanin. I början var det jättekul med den lille kaninen, men vi lyckades tyvärr inte med att få honom tam. Efter drygt ett år, var det inte lika kul med kaninen och för att den skulle få ha det lite bättre fick han på sommaren flytta ut i trädgården i en utomhusbur. Vi tog ut honom på promenader (eller skuttrundor) med koppel. Det gillade han verkligen. Men till sist var det bara jag som brydde mig om honom, och därför gav vi bort honom till två tjejer vars marsvin hade dött.

Sen var det äntligen dags för första katten. Det tog ett tag att övertyga min man om att vi skulle ha en katt. Ändå var han uppvuxen med katter och gillade dem verkligen. Men han trodde det skulle bli för bundet med en katt. Jag började låna böcker om katter på biblioteket. Jag ville verkligen kunna mycket om katter innan det blev dags. Jag studerade olika kattraser och funderade på vilken ras som skulle passa oss. Efter ett tag kom jag fram till att det inte spelade någon större roll om katten var en raskatt eller inte, utan insåg att det var den enskilda kattens temperament som betydde mer. Och eftersom det var vår första katt kändes det säkrare att inte börja med en kanske mer krävande raskatt. Vi började kika efter annonser om kattungar och en dag på sommaren 2000 hittade vi vår lille Zappa. Han var en helt vanlig grårandig “bondkatt”. Han var nyfiken och ganska kavat och vi kunde snabbt bestämma oss för att det var honom vi ville ha. När vi väl hämtat hem honom blev han snabbt hela familjens kelgris. Vi hade bestämt från början att han skulle bli en innekatt, eftersom det redan finns så många katter i villaområdet där vi bor. Och eftersom alla grannar inte tycker om katter, tyckte vi det blev bäst så både för kattens och grannarnas skull. Vi trodde också att en innekatt skulle bli mer tillgiven och det tycker jag har stämt.

Från början hade vi tänkt oss att gå ut med katten i band, men vi insåg snabbt att det skulle bli svårt för Zappa att inte få gå ut när han ville, utan bara när vi bestämde. Vi hade också bestämt att han inte skulle sova i våra sängar, men det blev inte så…

Min goa katt Zappa

Sommartid och massor av kattungar överallt. Annonser i tidningen och på nätet. Kompisars katt som fått kattungar och en annan kompis som snart ska hämta sina små knyten. Eller så är det besökare på min kattsida http://www.katterian.se/ som precis köpt kattunge och frågar saker.

Och jag är AVUNDSJUK. Jag skulle så gärna vilja ha en kattunge. Men eftersom vi redan har två vuxna innekatter är det liksom inget val. Och jag vet… skulle jag skaffa en katt till, så vill jag bara ha en till när den vuxit upp. Jag älskar mina vuxna katter jättemycket, de är helt underbara. Men… en liten gosig kattunge, finns det något sötare, roligare och mer spännande.

Och ju fler små kattungar jag ser, desto mer vill jag ha en egen. Tills vidare får jag väl nöja mig med att besöka mina vänner som brukar få kattungar varje vår. Dessutom har deras katter skeppskattsanlag, så det brukar bli en och annan unge med extra klor på sina tassar. Därför är de kattungarna så där extra gulliga, med sina klumpiga tassar till den lilla kroppen.

För sex veckors sen fick katten Jossan fem söta kattflickor och fyra av dem var skeppskatter. Kattflickorna har dessutom fått en adoptivbror. Någon hade lämnat en liten söt kattkille ute vid en stor väg, mager och eländig. Men kattungen fick komma hem till mina vänners ställe och kattmamman Jossan adopterade honom direkt. Dessutom månar hon ännu mer om den stackars lille killen och han verkligen avgudar sin nya mamma.

Nåväl, jag får väl fortsätta att drömma om små kattungar och passa på att gosa med dem jag träffar hos vänner och bekanta.

Här är två av de små kattfröknarna med sina klumpiga tassar!